om objektifiering

Jag har ett starkt minne från när jag var fem. Min farfar var kantor, och en gång fick jag följa med när han skulle spela på två dop. Jag var fem och ställde mig längst fram och sjöng "Blinka lilla stjärna där" med tillhörande handrörelser med var jag fått höra var en ren och klar stämma. Efter första dopet kom det fram en massa gamlingar och klappade mig på huvudet och sa att jag var duktig. Jag blev inte glad, utan lackade ur och satte mig i ett fönster utan att vara med på andra dopet. Jag kände mig så förnedrad och förminskad, det var ju inte för deras skull jag sjöng, det var ju för att jag tyckte det var kul och för att farfar skulle ge mig 20 spänn i gage för mitt första gig.

Har ni någonsin blivit objektifierade? Det tror jag att ni har. Många gånger kan en enkel komplimang faktiskt vara objektifierande. Och jag vill bara vara sådär oförlåtande som jag var när jag var liten, när ingen fick säga något om mig för inte fan tänkte jag sjunga på deras barnbarns dop i så fall. Så nu när folk indikerar att de tycker något om min kropp liksom klappar de mig på huvudet och säger att jag är duktig, för att jag gjort som jag ska. Men jag stirrar surt upp på dem och tänker "gubbjävel, det vet jag redan, men inte fan var det för din skull."