Min bror älskar verkligen melankoliska låtar. Han försätter sig i ett deppigt mode med hjälp av musiken och kan hålla på i dagar, bara för att få ur all melankoli som kan byggas upp i en person. Jag har en släng av det där också. Den här låten är en av de mest melankoliska låtarna jag vet, den är verkligen så... uppgiven på ett sätt. Den är känslan av att ha satt sig till ro och erkänna läget som det är. Att inte kämpa emot. Och nu har jag erkänt läget som det är, men mer om det en annan gång. Tills dess: lyssna på låten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar