"Nej, du har ju ingen, det är ju smidigt för vi har ändå inte stolar så det räcker!"
Det är fördrink på släktmiddagen och alla har sina respektive med sig utom jag. Alla har någon utom jag, och jag har ingen. Det är inte det att jag blir ledsen för att jag inte har någon. Jag har flera som betyder mycket för mig, som jag gärna skulle haft med mig och t.o.m. en som kan likna denne någon som släktingen så febrilt letar efter. Jag flinar bara åt släktingens utsago och tänker att "vad vet väl du, det är du som är så låst i dina förväntningar om hur en relation ska vara".
Men kvällen går. Jag blir mer och mer lågmäld och nedstämd när jag inser hur förminskad jag just blev. I hens ögon reduceras jag inte till en, utan en utan någon. Ensamheten är en halv tvåsamhet och jag blir ointressant i hens ögon. Det spelar ingen roll vilka personer jag träffat, vad jag gjort eller vad jag tänker på. Jag är inte intressant så länge jag inte har någon som kan sitta bredvid mig på släktmiddagarna. Det är ju väldigt sunt att sprida det budskapet till unga släktingar, eller hur?
God fortsättning, liksom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar