Vit kränkt person i mellanförskap

Idag är en dag när det inte känns så bra. Det har varit en jättestressig dag på jobbet, eftersom vi inte har rutiner på allt än så har vi haft ganska mycket kaos i början och haft lite osköna kunder och sånt. Det som känns jobbigt är att jag inser hur mycket jag automatiskt tackat nej till för att vara på det här jobbet. Jag visste alla tider och upplägget innan jag kom hit, inget är egentligen annorlunda än jag föreställt mig, men det är tyngre än vad jag förväntat mig. Tänker på allt jag kunnat göra i sommar istället som känns mycket mer lockande just nu, till exempel jobba i Stockholm och ha värme, vara ordentligt med vänner som jag inte kunnat umgås med på ett år, åka på tågluff, besöka kompisar jag lärt känna i år i nya städer... Det är tufft att vara borta från sitt sammanhang. Mitt sammanhang är jobbet, och idag när det inte var så roligt så ifrågasätter jag mina anledningar att vara borta från allt det fina. Från mina personer, från min familj, från min stad, från det livet jag vill leva.

Anledningen är liksom PENGAR, och det känns inte som en god nog anledning just nu. Jag hoppas att den här känslan går över. Att jag känner att det är värt det. Att jag får något ut av att vara här. För just nu är det bara ett klet av självförakt (varför klaga när jag har valt det själv, jag får ju pengar) och saknad. 

Stackars mig.