sexualitetens frigörelse från romantiken

Är nervös över att publicera den här texten, framförallt eftersom det finns så otroligt mycket mer att säga om det här, det finns så otroligt många maktstrukturer att ta hänsyn till. Men jag skriver om det jag kan skriva om och gräver där jag står och hoppas att det är en bra början. 

I min kurs har vi läst om idén om romantiken. Jag har länge funderat över det, hur samhällets idé om romantik och romantiska förväntningar påverkar mig, samhället och folk omkring mig, så nu när jag fick lite vatten på min kvarn blev jag väldigt exalterad. Himla skönt att få belägg för något som jag tyckt så länge! Här är en sammanfattning och förklaring till västvärldens bild av romantiken just nu:

I tidigare tider ingicks äktenskap av praktiska skäl, ofta för att också tillgodose familjernas intressen. Det var en slags affärsuppgörelse, t.ex. kanske två familjer hade mark som gränsade till varandra, då var det praktiskt om två barn gifte sig, så kunde man få dubbelt så stora ägor. Det kallas för äktenskapsparadigmet, och baserades helt enkelt på att man skulle skapa ett så starkt (om än väldigt litet) kollektiv som möjligt för att kunna säkerställa sin trygghet. Sexualiteten hade sin plats inom äktenskapets ramar, och var alltså egentligen också en slags affärsöverenskommelse. I det sammanhanget var sex egentligen bara en del av dealen.

I takt med att det moderna samhället utvecklades så växte även något som kallas det romantiska kärlekskomplexet fram. Det är baserat på kärleksideologi och heteronormativitet (såklart). Industrierna gjorde att den enskilda människan fick större ekonomisk frihet och inte behövde gå efter sina familjers önskningar eller bekvämlighet. I och med den friheten förflyttades även sexualitetens plats från äktenskapets ramar till romantikens dito. Romantik var även grunden för just äktenskap, så sex var alltså okej om man var kära, fast de flesta gifte sig ju ändå. Man kan se exempel på den här kärleksbesattheten i alla kostymdramer som handlar om unga flickor som ska gifta sig. Jag tittade på Pride and Prejudice häromdagen. I den blir en av döttrarna, Elizabeth, friad till av sin kusin. Hennes mamma tycker att hon ska svara ja, eftersom det innebär att hon kommer att ärva huset de växt upp i (eftersom successionsordningen prioriterade manliga släktingar och inte döttrar) och det kommer vara bra för hennes systrar. Elizabeth motsätter sig frieriet med argumentet att hon inte är kär i sin kusin och att han är löjlig (vilket han framställs som). I nästa scen kommer hennes kompis Charlotte och berättar att hon i sin tur också blev friad till av kusinen, och att de ska gifta sig. Charlotte säger att hon gärna gifter sig med kusinen, eftersom att hon känner att hon är en last för sina föräldrar, är rädd för att bli ensam hela livet och tycker det här är ett gott nog alternativ.

Elizabeth utbrister "But he's ridiculous!". Hon har tidigare i filmen sagt att hon tycker att äktenskap ska ingås för kärlekens skull.  Det är tydligt hur mycket Elizabeth dömer Charlotte för att hon gifter sig med någon hon inte är kär i, och Charlotte går därifrån med orden "Don't you judge me Lizzy. Don't you dare judge me!".

Karaktären Elizabeth symboliserar den tidens frigörelse. Att äktenskap skulle ingås för kärlek och inte för pengar var modernt och fritänkande. Mamman representerar det gamla idealet med överenskommelser som passar hela familjen (låter som en Disney-reklam). Elizabeth behövde social och ekonomisk trygghet, men ville att välja sin egen väg. 

Min åsikt: som tur var är ju den Elizabeth blir kär i stenrik och kan säkerställa hennes framtid. Att hon lyckas bli kär i någon som ändå kan göra henne ekonomiskt stabil tycker jag visar på att hela idén om romantiken bara är till för att sanktionera kvinnans beroende av mannen. Det är samma beroende, samma förväntningar, men när man blir Kär väljer man det själv. På den tiden var det en frigörelse. Tanken om romantik och äktenskap präglar fortfarande bilden och förväntningarna på sexualitet. Kärleken som fenomen är något som inte tycks kunna diskuteras eller förklaras, och därför borde sex- och kärleksrelationer fungera likadant, utan någon som helst konstruktivitet eller fundering, det är ba Human Nature. Tvåsamhetsnormen kommer också från äktenskapstänket, även om man kanske inte gifter sig i lika stor utsträckning i dag, så är ju tvåsamhetsrelationen baserad på den heteronormativa äktenskapsmodellen. Att ingå relationer med utgång från regler om hur man ska förhålla sig till varandra, istället för bilden av kärlek, kan anses vara oromantiskt. Men jag ser det som en frigörelse, att frigöra relationer, sexuella eller andra, från romantiken.