outsagda/odefinierade förhållanden: hur funkar det egentligen? Del I

Häromdagen pratade jag och en vän om odefinierade förhållanden. "Du är typ den enda jag känner som är i ett odefinierat förhållande. Hur funkar det egentligen?" sa hon. Och efter det har jag funderat över det med hur min inställning till förhållanden och relationer av olika slag har kommit sig.

Jag var relativt sen med hela kärlekskarusellen. Har dragit ut på det och haft svårt för att förstå vad jag vill. Jag har alltid blivit obekväm när folk kommit för nära och jag har upplevt att de förväntat sig saker av mig. Sen har jag som jag redan skrivit alltid haft svårt med beteenden som par emellan anses vara okej just därför att man är ett par. Jag upplever alltså att det finns en massa outsagda regler för hur en tvåsamhetsrelation ska fungera och är inte säker på att jag är bekväm med allihop.

Till att börja med så blir man inte tillsammans. Det är inte något som bara händer, det är något man bestämmer sig för att bli, t.ex.: "Får jag chans på dig?".

När man väl är tillsammans förväntar man sig en massa saker redan från början. Man kan väga det mot när man inleder en vänskapsrelation som snarare får växa fram. Vänskapsrelationer har inte lika många samhälleligt oskrivna regler som tvåsamheten (och det är ju inte så vanligt att man frågar människor "vill du bli min bästis?" som jag gjorde i lågstadiet).

Man får helt enkelt saker på köpet när man bestämmer sig för att vara Tillsammans. De saker jag uppfattat tydligast är: man ska kalla varandra för "partner" istället för personens namn eller "vän", man ska sova tillsammans ofta eller flytta ihop, man ska spendera sin fritid tillsammans, man ska betala för varandra när man gör saker som att äta ute, man ska vara en självklar del av varandras liv och privatliv. Och, icke att förglömma, det som jag uppfattar är den centralaste delen i definitionen på vad en relation är: man ligger med varandra, och bara med varandra (OBS inte min egen åsikt men något jag upplevt). 

En annan "fördel" är också att ett par (framförallt normpar, t.ex vita och heterosexuella) kan visa ömhet offentligt utan att folk ifrågasätter det. Om jag tog med en person till en släktmiddag, presenterade den som "min kompis" och vi betedde oss platoniskt mot varandra men sen kysstes skulle folk bli fundersamma och kanske obekväma. Om jag däremot presenterade personen som "min partner" skulle folk inte reagera likadant. Varför är vi mer bekväma med ömhet mellan utsagda partners?

Innan jag ingick i den här sortens outtalade relation (läs definition i nästa stycke) läste jag mycket texter om just tvåsamheten, om heteronormativiteten och sånt som rör det som kallas kärlek. Jag fick en väldigt tydlig bild av vad jag inte ville ha, vilken sorts relation jag ville ha och hur jag skulle "uppnå" det. Såklart har mitt förhållningssätt förändrats med tiden, men jag tror att den största anledningen till att en outtalad relation känts så naturligt för mig var att jag började så sent med det helt enkelt. Jag hade inga tvåsamhetsvanor eller roller att förhålla mig till. Det var helt enkelt inte en del av min beteendemönster.

Jag är, som ni kanske förstått, i någon slags odefinierad relation. Det känns underligt att skriva om den eftersom den är outsagd. Den är svår att förklara just för att den är odefinierad, men huvudgrejen för mig är väl att inte vara utsagt "tillsammans" men ligga med varandra (för ja, definitionen av att vara "mer än vänner" är ju tydligen att man ligger). Det jag upplever är positivt med att den är outsagd är att jag inte har haft så många förväntningar på mig eller förväntat mig saker av personen i fråga. Man tar liksom inte för givet att man hela tiden ska vara Tillsammans, vare sig det är för kvällen eller över sommaren. Också personer omkring en ser en mer som en egen individ och inte en del av en enhet, vilket kan vara trevligt. Det känns lite som om jag skräddarsytt relationen för att den ska passa mig. Man tar reda på hur man ska förhålla sig till varje situation när de dyker upp, istället för att ta saker för givet. Lite mer som en vänskapsrelation. Dessutom har jag enorma problem med att bli kallad någons flickvän eller liknande. Jag är inte alls bekväm med det.

För att sammanfatta: en tvåsamhetsrelation som är utsagd får tyvärr en massa förväntningar på sig. Både från omgivningen och de som ingår i den, vare sig man vill det eller inte. Därför tycker jag det är enklare att inte ha en utsagd relation, eftersom det ger folk mindre utrymme att definiera något åt en, och man får ta saker i sin egen takt. Tvåsamhetsmodellen och problemen med den är inte lätt att bortgå ifrån. Såklart faller jag ibland in i mönster och upplever problem som är kopplade till romantiska ideal. Det är jobbigt, får mig att må dåligt och skämmas ibland. Men oavsett det så känner jag mig mer fri såhär.