Varje gång jag hör gitarrintrot är det honom jag tänker på. Jag kastas tillbaka till en tid när en spinkig tonårskille med svartfärgat hår, gröna ögon och basröst var det enda jag tänkte på.
Jag minns oändliga sms med T9, som nu finns nerskrivna i en dagbok någonstans. I flera månader levde jag på sms och ett "hej" någon gång i skolkorridorerna. Jag satt i mitt rum om kvällarna, tittade på bilder och filmer av honom på facebook (han hade lagt till mig som vän), och lyssnade på musik från en spellista, som någon hade sagt var bra att lyssna på om man skulle hångla. Och jag tänkte att såhär, precis såhär, kommer det kännas. Vi skulle ligga på min nya 1.20-säng, lyssna på den där spellistan och prata om Viktiga Saker. Den romantiska känslan i min fantasi skulle finnas i verkligheten. Så skimrande. Det var tanken.
Men i verkligheten är 15-åriga pojkar inga romantiska hångelgudar. I verkligheten kysser jag honom i hans hall medans hans kompisar sitter och spelar tv-spel i rummet bredvid. I verkligheten säger han "man kan öppna munnen" när han vill stoppa in sin tunga där en vecka senare, och jag blir sjuk och tappar rösten av att kyssa honom. I verkligheten blir jag rädd när han skriver att han saknar mig, så jag går över bron till Kungsholmen för att säga till honom att jag inte vill bli ihop.
3 månader av sms-ande, 2 kyssar och sen var det över. Det levde inte upp till mina förväntningar. Men varje gång jag hör den låten tänker jag på honom. På hur min mage tog ett skutt varje gång hans namn dök upp i min Sony Ericsson. På hur hans kropp kändes genom tjocka jackor. Och det känns precis som då, den vintern för sex år sedan, fast jag gråtit över andra, kramat andra kroppar genom jackor och öppnat min mun för andra tungor sen dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar