Bröder

"Agnes, jag har tänkt på en sak. Jag tror att du är som du är för att vi behandlat dig jämställt, du är liksom van vid hårda tag", säger min bror och tittar tankfullt på mig när vi tar ut soporna.

Att jag har två storebröder är något som enligt mig har påverkat mig och mitt beteende väldigt mycket. Jag uppfostrades av dem som ett syskon, inte specifikt en syster, de hade inte gjort speciellt mycket annorlunda om jag nu varit född med snopp istället. Ibland kan jag tycka att jag beter mig på sätt som är normativt manliga, och som min bror påpekade tror jag att det har att göra med att jag växte upp med två brorsor.

Jag tar plats och är pushig. Det kommer sig av brödraskapet. Jag är van vid att behöva jobba hårt för att höras och tas på allvar, när jag var liten ville jag ständigt komma upp till brorsornas nivåer av rolighet och verbala förmågor. Det var först när jag kunde börja ge svar på tal eller sa saker som fick dem att skratta som de insåg att jag var ganska rolig att hänga med. Det var de som bestämde.

Det har lett till att jag helt enkelt ibland ligger i framkant i andra sammanhang. Det är det som är det konstiga: jag ser att jag får fördelar för att mitt sätt att vara inte är normativt kvinnligt. Jag är tjej och jag tar för mig, och när jag gör bra saker uppskattar folk min pushiga sida. Men ibland får jag höra "De kanske inte är vana vid att en tjej tar initiativ".

Det är det jag lärt mig av mina brorsor ju, man tar för sig, det är väl inte så himla svårt? Fast på senare tiden har jag insett att min brorsa verkligen har fel, han har inte alls behandlat mig jämställt. Han uppfostrade mig som en bror, han har lärt mig att vara som en man. 

Och jag, som sett mig som en förespråkare för feminismen för att jag är kvinna och tar för mig, har fått tänka om. Jag är inte någon feministisk kämpe: jag beter mig ju bara på ett sätt som för mig är naturligt. Det sorgliga är att många kvinnor är uppfostrade till att inte ta initiativ, utan att vara tillmötesgående och medgörliga. Jag tror definitivt inte att jag hade haft lika gott självförtroende, eller haft lika kul, som jag har nu om jag växt upp med en normativt kvinnlig uppfostran. Hur hade jag blivit med två storasystrar istället? Vem hade jag varit utan mina bröder?

Vårt samhälle gör att män och kvinnor får olika förutsättningar hela tiden. Även om jag nu kanske har väldigt lätt för mig jämfört med vissa andra kvinnor på grund av min natur så ser jag min familjesituation som en metafor för samhället: jag var tvungen att jobba dubbelt så hårt för att vara på brorsornas nivå, och det var de som bestämde när jag fick vara med. Många kvinnor jobbar dubbelt så hårt för att komma upp till bottenskiktet av inflytelserika män, och ändå blir de inte fullt accepterade. Kvinnor kan på det sättet ses som samhällets småsystrar. Vi står utanför köksdörren och lyssnar på samtalen och skratten. Liksom mina brorsor var dem som bestämde när jag fick vara med är det männen som bestämmer när kvinnorna är bra nog. Vi knackar på men dörren stängs i våra ansikten. 

Vi är ju för små.