De senaste dagarna har jag skrivit mycket om feminism. Feminism är något av det viktigaste jag vet, samt att bekämpa miljö-problem och att hjälpa människor i svårt drabbade situationer (vilket ju en feminist gör). Detta är den pk sidan av mig själv. Den som jag oftast framhåller.
Men jag har ett slags guilty pleasure som inte underbygger den feministiska sidan av mig. När jag lyssnar på en speciell artist vill jag bara glömma allt vad miljö och feminism heter och slänga mig i hans armar för resten av mitt liv. Jag kan glatt tänka mig att bli hemmafru och stödja honom i hans karriär, bara jag får höra honom sjunga.
Lyssna bara:
Michael Bublé - Who's loving you
Här sjunger han på en tunnelbanestation 66th Lincoln Center i New York bara ett par veckor efter att jag var där. Det grämer mig att jag inte råkade springa in i det där himmelska.
Hans röst är det som får mig att vilja blunda för allt jobbigt. För han sa det ju själv:
"But since you've been gone, don't you know I sit around with my head hanging down.
And I wonder, who's loving you".
Det blir det enda en behöver bry sig om.
God kväll
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar