safety not guaranteed

jag har försökt att skriva ett par gånger, men orden har liksom alltid stockat sig i halsen på mig. det har känts för krystat, för mycket tvåsamhetsnorm att jag blir tokig. jag har tänkt att det finns ingen mening med att skriva om sånt här. men nu tänker jag att jag vill ha den här känslan nedskriven i alla fall, så att jag inte glömmer.

det är att ligga i 90-sängen näsa mot näsa och prata. näsa mot näsa är det avståndet som känns mest naturligt, för så nära varandra hamnar en i 90-sängar, det finns liksom inte så mycket annan plats att ta vägen. det är att någon luktar på ens hals, det är att bli avbruten av kyssar när en pratar, det är klia på ryggen och skratta åt varandras känslighet. 
det är att ögonen tåras för att saker och ting kommer förändras. jag är okej med att det förändras, jag tror att det är bra, men likt förbannat är det så jävla svårt att greppa. inom en vecka kommer jag inte ligga näsa mot näsa i en 90-säng, inte ha den här tryggheten som den här personens doft innebär för mig. att sova själv i en säng, något som jag tyckte var så himla skönt förut men nu inte längre trivs med. förut kände jag doften av den andra på mina lakan, nu är jag så van att det inte märks längre. 
det är att se de ögonen tåras också, och fatta att båda tänker samma sak. det är inget att göra åt, det har varit fint och det är fint och det kan fortsätta vara fint om det blir så, jag vet inte. men just nu är jag på gränsen till något helt annat. 

jag ska iväg någon helt annanstans och jag kan inte förstå att jag ska byta ut det här, trygga, fina mot något som jag inte ens kan föreställa mig. det är läskigt, men det är livet.