en dammtuss på golvet

Jag älskar min mormor. Min mormor är 82 år gammal, har kort svart gråsprängt hår och pratar bred eken-stockholmska. Hon bor inne i stan i en lägenhet och odlar tomater på sin balkong. Hon skriver brev till mig, skickar med artiklar hon rivit ur Södermalmsnytt och frågar vad jag tänker. Hon frågade mig vad jag skulle rösta på i år (i.o.m. att det är första gången jag röstar i år):

"Det blir väl Miljöpartiet antar jag?"

"Nej, det blir faktiskt F!." 

"Ja, se, de har jag också röstat på en gång, men jag vill väldigt gärna ha ett regeringsskifte. Men om du ska rösta på dem så ska jag överväga att göra det, för det är ändå din framtid det handlar om".

Hon har en gränslös sida. Den visar sig när hon berättar saker som en kanske inte ska berätta för sitt fyraåriga barnbarn, eller när hon la mycket ångest på mig när min kusin dog när jag var 11. Hon har fortfarande den sidan, när hon berättar saker som för vissa anses var för personligt. Men just nu är det precis det jag behöver, någon som inte sockrar och bäddar in allt i falskhet, utan säger hur det är. Hon gifte sig med min morfar när hon var 22 år, och har sagt "och en månad efter bröllopet var jag gravid, det tackar jag pessaret för". De skiljde sig kanske 20 år senare och om det har hon sagt: "när jag och din morfar skiljde oss var jag bara en dammtuss på golvet ".

Hon berättade också ganska nyligen om när hon var tillsammans med en man för kanske 17 år sedan: "Han var väldigt såhär," sa hon och la armen om mig, "han ville liksom visa att jag var hans. Så var många män i min generation. Så jag fick låta honom gå".

Det hon berättar har fått mig att fundera över tvåsamhetsrelationer och inse hur skadliga de är, och har varit, för människor. Hur mormor tillsammans med många andra hemmafruar på femtiotalet förminskades till barnfödarmaskiner som skötte hemmet medan mannen var ute och gjorde karriär. 

Det har blivit bättre med åren, det har blivit bättre sen dess. Men fortfarande handlar tvåsamhet så himla mycket om att gå upp i varandras liv och att bara finnas där för varandra, att bli varandras viktigaste person. Det tror jag är skadligt. Jag tror att det gör oss svaga. Om en mår så dåligt efter ett uppbrott så har något inte stämt med relationen, då har det tagit alldeles för mycket av ens person och ens kraft. Dammtussar har inget kvar att ge, de är bara hudavlagringar från en människa. Jag älskar min mormor för att hon hjälpt mig inse att jag aldrig vill komma till den nivån av tvåsamhet. Aldrig bli fast i någonting som inte funkar. Aldrig bli en dammtuss på golvet.