kapitalism och ens egen obetydlighet

Häromkvällen lyssnade jag på ett avsnitt av "Filosofiska rummet" som jag tyckte var intressant. De pratade om hur vi människor just nu känner en maktlöshet över världen. Den maktlösheten gör att vi dömer oss själva hårdare. Tar det till ett individtänk istället för något samhälleligt eller strukturellt. Vi pimpar vår in- och utsida, detoxar, tränar, sopsorterar, gör ställningstaganden och dömer oss själva och andra efter val vi gör. Jag ser det som vi försöker hålla ihop det så mycket som vi kan, tänka att "jag gör allt jag kan" men när det blir fel så blir det totalkolaps, som till exempel när jag var 12 och började gråta när någon inte köpte ekologisk mjölk.

Nu jobbar jag på ett ställe som går emot mycket som jag står för, t.ex: jag är vegetarian men vi säljer mest köttbaserad mat, vi sopsorterar inte, vi har inte ekologiska varor så vitt jag vet och det är ett enormt matsvinn, som det ju är i hela matbranschen. Hela året har jag dumpstrat mat, nu slänger jag en baguett om den blivit lite hård eller om den bara legat i brödkorgen för länge. Jag känner fortfarande en väldig maktlöshet men jag får inte dåligt samvete, därför att jag inser hur strukturellt det här problemet är. Eftersom vi lever i en kapitalism så måste politiker ta beslut som gör att vi tjänar pengar på att handla ekologiskt, på att sopsortera, på att spara mat.

En oekologisk mjölk kanske inte är det värsta som hänt, jag reagerar inte längre med tårar när jag ser ett sånt mjölkpaket, det finns värre saker som negativt påverkar miljön, men det känns som om det är en skala. En kan verkligen göra värre saker än jag, men en kan verkligen vara bättre än jag också.

Men är det av lathet jag känner mig lugn fast jag just nu väldigt mycket bidrar till köttindustrin/matsvinn/kapitalism/miljöförstörelse? Eller är det en insikt att jag som egen liten jävla person inte påverkar ett skit? Jag känner att jag kan ta en paus från mitt miljömedvetna, ställningstagande liv och göra empiriska studier i köttindustrin. Anledningen till att jag känner mig lugn med det är att jag inser hur liten jag är, och det är skönt. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag tror att det kanske är något jag behövt för att kunna inse och förstå vad jag faktiskt tar ställning emot. Jag skäms lite för det, men samtidigt så orkar jag inte bry mig. 

Jag orkar liksom inte ta det personligt.