Stockholm är den olyckliga kärleken jag faller tillbaka till

Relationen till min hemstad är oklar nuförtiden. För drygt ett år sedan var det det enda stället jag bott på, och efter sommaren flyttade jag till landet i Värmland. Varje gång jag åkte hem till Stockholm förra hösten kände jag mig främmande, stressad, obekväm och jag ville inte vara där. Så kände jag tills april i år. Helt plötsligt var allt åh det är skönt när mitt Stockholm är grönt. Jag träffade folk jag saknat, fick närhet till vattnet omkring mig och asfalten under gympadojorna, kisade mot solen och kom på nya tankar (det var i den tiden jag började snudda vid tanken på att inte gå på folkhögskola ett år till). 

 
I Stockholmslägenheten skrev jag det här: 

Är hemma i Stockholm igen. Åker hem i morgon bitti, men de här dagarna har jag lyckats klämma in så mycket häng och nostalgi att jag blir snurrig. Går runt i min lägenhet och sjunger låtar från i somras, tittar upp på fasaderna när jag är ute och går, visar en vän från icke-Stockholm de finaste delarna av Söder och kommer på att fan, Stockholm är fan fint. Så jävla fint ibland.

Hela sommaren kommer tillbaka till mig, den sommaren som var den värsta men också den bästa. Vi bara låg i parker och chillade, dansade och drack tequila, funderade över snubbar och sms, badade, jobbade. Nu när jag är tillbaka här och får hänga lite på samma sätt blir det så smärtsamt tydligt att jag inte ska vara här i sommar. Stockholm ska leva vidare utan mig, men jag ska leva någon annanstans. Men det blir väl också bra.

Och sen gick veckorna och helt plötsligt var folkisåret slut, jag lämnade tillbaka nyckeln till rum 6 i Västgården och sen var jag i Stockholm i fyra dagar innan jag tog tåget till Oslo för att flyga till Tromsö. Och resten är, som vi säger, historia. Jag kunde inte hålla mig borta från Stockholm. Jag åkte hem igen, tidigare än jag planerat. Tåget ankom till Stockholms central 8.40 på morgonen den 22 juli. Jag åkte från midnattssol, internskämt och vackra fjäll till att få simma i Årstaviken på kvällarna, dricka sangria i soffan, äta chokladkaka, bestämma mig för min framtid och för att titta på den här himla byggnaden.

Och nu bor jag i Göteborg, den romantiska staden som så många säger är görtrevlig och välkomnande i samma mening som de avfärdar Stockholm som kall, ogästvänlig och dryg. Vilket är sant. När jag är i Stockholm så är det inte för att ta del av vad det har blivit, utan för att minnas mina bästa stunder och mina bästa Stockholmare. I Göteborg försöker jag mycket mer ta del av staden, dess personer, känsla och vem jag blir här. 

Stockholm är den olyckliga kärleken som jag hela tiden faller tillbaka till, och Göteborg den nya romansen som behandlar mig med respekt. Jag drömmer om och suktar efter ett liv i och med Stockholm, att vi ska ta hand om och må bra med varandra, inte bara när solen värmer asfalten och Årstavikens vatten är 20 grader varmt. Jag önskar att vi kan utvecklas tillsammans. Jag vet bara inte om det kommer gå.