It always seems to me you always say what people want you to say

De senaste veckorna har jag mått dåligt.

1. Det har liksom börjat med en konflikt som tog en stund på att lösa sig. Var säker på vad jag ville och att jag tyckte att jag gjorde rätt men det var jättejobbigt. Kände mig otrygg och osäker i mitt skinn och i världen.

 

2. Var sen hemma i Stockholm en sväng för att komma bort från detta. Grät på tågresan och hela min familj mötte mig på centralen när jag kom fram till Stockholm. Och jag kände mig så omhändertagen och trygg. Det var en väldigt skön känsla. Träffade min farmor och mormor och trygga personer i allmänhet men hade svårt att röra mig ute på stan i Stockholm också, kände mig otrygg där med (det hade verkligen satt sig i huvudet).

 

3. Kom tillbaka till Göteborg för knappt en vecka sedan. Det har varit jobbigt. Har känt mig osjälvständig, ensam (fast jag nästan hela tiden umgåtts med andra) och funderande. Jag grät hulkande innan jobbet i onsdags och blev mest rädd för mig själv, hur jag mår, och att det känns som om det inte får något slut. Det är så läskigt att inte vara i kontroll. Jag har förlagt min plånbok vilket aldrig händer mig, och jag ser det som ett tecken på att det helt enkelt har varit för mycket i mitt huvud lately.

Tänker på Stockholm, mitt hem. Men jag vill ge det här stället en chans, och känna att jag liksom ändå kunde må bra här. Just nu är det bara som om jag inte har någon riktning, och att jag känner mig så otrygg och osäker rinner över på mitt val att vara här. Vill instinktivt bara flytta tillbaka till Stockholm och bo hemma och degradera helt och hållet. Jag har kaos-tänk så har varit smått hypokondrisk och ältande. Det är en sån period i livet nu. Men mitt första mål är att kunna känna mig trygg. Nu är jag i mitt rum med ett ljus tänt och har precis tittat på Downton Abbey, och det hjälper lite. Ska umgås med de jag tycker om här nere. Det blir nog bra.

Den här låten har varit bra för mig denna vecka!

Oasis - Whatever