the friend zone, våldtäktskultur och Romantiken™

Jag tänkte gå igenom det här med romantik igen, eftersom jag blir så himla provocerad varje gång jag tänker på det. Häromdagen slöade jag lite på Pinterest och hittade den här bilden:

If he doesn't chase you after you walk away, keep walking.

Detta är våldtäktskultur, även känd som Romantiken™, i ren essens. Romantiken är uppbyggd på heteronormativitet, alltså idén om att det endast finns två kön, det manliga och det kvinnliga. Dessa två kön tillskrivs egenskaper och beteenden som de förväntas att utgå från i sitt samspel med omvärlden. Eftersom romantiken är baserad på heteronormativiteten kommer jag skriva om "män" och "kvinnor", men i det här sammanhanget mest som funktioner. Såklart är romantiken och dess konsekvenser något som kan drabba personer av annan könstillhörighet, andra sexualiteter och andra relationskombinationer. Enkelt sagt:

1. Romantiken är baserad på att män ska ta initiativ och ge, kvinnor ska få och invänta männen.

2. En föreställning som finns angående detta är att kvinnor "spelar svåra". Alltså att de säger nej men menar ja. Alltså ska man, som man, ifall en kvinna signalerar nej på något sätt, inte ta detta på allvar.

3. Om man blir sur för att en kvinna har "nekat" en kontakt, kan man säga att hon placerat en i "the friend zone". Begreppets syfte är att smutskasta personer kvinnor som tackar nej till en mans erbjudanden om sexuell/relationell kontakt. För att detta koncept ska funka måste vi utgå från att alla kvinnor vill vara med dem män som erbjuder sin kontakt. De kvinnor som inte vill är osköna/felprogrammerade/vet inte vad de går miste om. Hur kan man tacka nej till en man liksom? Det finns en text här om hur man kan vända på begreppet och prata om "the girlfriend zone".

4. Detta går att härleda till våldtäktskulturen eftersom det baseras på att mannen vet bäst om vad kvinnan vill ha, och alltså även i sexuella sammanhang. Vems ord vägs mot vems?

Den här föreställning om vad som är romantiskt reproduceras om och om igen i vår populärkultur. Vi har lärt oss att känna igen den här sortens beteende och rollspel som något fint och eftersträvansvärt. T.ex. filmen the Notebook, som för många (inklusive mig själv) är en film som reproducerar det här temat i stor grad. Den går ut på att Noah tjatar till sig Allie, fast hon säger nej från början. 

I den första scenen i det här klippet hotar Noah med att släppa taget från den stång han hänger i ungefär 10 meter upp i luften ifall Allie inte går ut med honom. Nu kan det vara lite svårt att föreställa sig att detta är något som är helt fucked up eftersom Ryan Gosling är snygg och castad för att man ska drömma om att han ska göra samma sak när man själv sitter i ett pariserhjul. Men tänk er att en person som ni verkligen inte ville ha något att göra med (som Allie säger att hon inte vill) skulle göra något sånt. Skulle det vara gulligt? Skulle det få er att känna er utvalda, speciella, bekräftade? Jag tror inte det. Själv skulle jag bli svinförbannad. Men romantiken vill få oss att tro att det är det som är målet. Varför är det här något vi ska sträva efter?