att missta romantik för kärlek

Ordet "kärlek" har haft en dålig klang för mig. Att "vara kär" är något som jag har dålig erfarenhet av. De gånger jag känt mig som mest kär har också varit de perioderna i mitt liv som jag mått som sämst. 

Samtidigt känner jag ibland känslor som inte kan beskrivas som något annat än kärlek. Och de känslorna är väldigt positiva för mig. Det är omsorg, välvilja, att tycka om någon och vilja den personens bästa. Det har inte riktigt gått ihop i huvudet för mig, kärlekens negativa och positiva sidor. 

Så kom den här meningen upp i huvudet: det är bilden romantiska kärleken som får mig att må dåligt. Det är någon slags universell sanning att kärlek ska göra ont för annars är det inte bra, annars är det inte riktig kärlek. Den romantiska kärlekens grundbultar är ju att hänge sig helt åt en annan person, att gå upp i den och bli den personens allt. När jag var 16 skrev jag i min dagbok: "det enda jag orkar är att flytta till Enskede med honom och skaffa fyra musikaliska barn". Det visar tydligt hur jag i den romantiska föreställningen försummat mig själv helt och hållet. Är det något bra? Vad hände med andra framtidsplaner? Vad hände med resandet, vad hände med vännerna, vad hände med mina intressen?


James Morrison - Love is hard"If it was easy it wouldn't mean nothing though" sjunger han i slutet av sången. Det summerar föreställningen av den romantiska kärleken ganska bra.

Jag tycker inte det är kärleken det är fel på. Jag mår bra av att känna kärlek. Men så fort vi har en romantisk relation med en person så förväntas vi höja den relationen över våra andra relationer. Jag känner kärlek inför så många människor, och älskar dem. Men jag vill inte välja ut en av dem och ägna all min energi åt den. Då tror jag att jag försvinner.

Det känns som om kärleken har fått upprättelse i mitt huvud. Det inte är den som är problemet, det är att jag hela tiden misstagit romantiken för kärleken.