att romantisera serviceyrken

Jag har försökt synkronisera mitt jobbschema med mitt pluggschema för att inte bli utbränd och dö av stress (får se om jag lyckas) men precis nu jobbar jag fortfarande 50% och pluggar 150%. LOL! När jag var ung och oerfaren så var min högsta dröm att jobba i ett serviceyrke. Jag cyklade runt till alla matbutiker jag kunde hitta, jag lämnade in mitt cv hit och dit, och drömde om att få stå bakom den där disken och göra en latte.

I somras började jag jobba i matbranschen, och här i Göteborg har jag också lyckats knipa en anställning på restaurang. Ju mer jag jobbar inom serviceyrken desto mer inser jag hur konstig den föreställningen jag hade om det var.

När jag tänkte på serviceyrken föreställde jag mig en lugn arbetsplats, där gästerna alltid är trevliga stammisar (ofta ens vänner eller snygga bekanta) och man bjuder på det sista bullen. Efter man stänger går man vidare till någon fest där en av dagens kunder var och en massa flirtande. Det var liksom en hel vardag jag förväntade mig utifrån det här jobbet. Vad jag inte visste då var hur jobbiga folk är. Folk beställer konstiga rätter, ställer dumma frågor, äter inte upp sin mat, de kladdar och tar inte ut kortet när kortmaskinen piper.

Varför har jag romantiserat jobb inom den här kategorin? Det är ganska dåliga avtal i restaurang om man jämför med handelsavtalet, det finns en press på att vara attraktiv och trevlig och det är stressigt. Så varför?

Det är såklart för är många unga människor som jobbar inom restaurang/kafé, och framförallt många unga normsnygga kvinnor. Pressen att se "representabel" ut gör ju såklart att man anstränger sig mer för att se bra ut. Man anstränger sig för att vara trevlig, alltså låtsas att man är jätteglad att se alla som kommer in och handlar. Som kund blir man liksom alltid "bra bemött" när man går på restaurang/kafé, och får då bilden av att "den här personen gillar verkligen sitt jobb". När man jobbar är det inte nog med att man gör sitt jobb, man ska även låtsas att det är kul hela tiden och att det inte gör något att du ställer massa orimliga krav på mig och tappar glas i golvet. Det är lugnt, jag fixar det.

Jag tänker också på stammisar. Vissa söker verkligen kontakt med en. De berättar om sin dag, om presenter de ska köpa eller saker de ska göra med jobbet. Det känns underligt eftersom jag, när de söker kontakt på det sättet, måste ge dem mer än att bara erbjuda tjänsten att förse dem med mat (det jag är där för). Jag ska också tillhandahålla social stimulans och interaktion. Det handlar inte om att de inte är trevliga, men det handlar om att jag får betalt för att vara trevlig. Hur möts vi då, jag och stammisarna? Möts vi jämlikt? Jag tycker inte det.

Jag avskyr inte mitt jobb, jag trivs för det mesta, folk är oftast trevliga och det är god mat. Men de dagarna när allt går dåligt, när jag tappar glas och mat i golvet, brödet bränns och folk är otrevliga, ska jag låtsas att jag trivs och att allt är bra? Ska jag vara trevlig mot folk som inte är trevliga mot mig?