politisk kamp och duktiga flickor

Jag har funderat massor de senaste dagarna (hela tiden ja, hjärnan är fantastisk på det sättet). Jag har ju skrivit om odefinierade relationer på sistone och såklart börjar jag fundera över det ännu mer. Vad sänder jag ut för bild, vad för ideal bidrar jag till, vilka och vad gynnar det här? Det är väldigt lätt att blanda ihop ett ideal-jag och det jaget som lever i det socialt konstruerade samhället. 

Jag läser sexologin och lär mig om romantikens uppbyggnad och sexologins utveckling, jag är feminist, jag är antirasist, jag kritiserar djurindustrin. Jag ser samhälleliga strukturer som jag inte gillar och försöker att förändra dem, både genom att rösta på det parti jag tycker för bäst politik för förändring men också genom att förändra mitt privatliv. Så jag kritiserar romantiken, jag är medveten om könsroller och försöker att inte hamna i "kvinnofällan", jag beter mig så antirasistiskt jag kan och försöker att inte ta plats i rum som inte är till för mig, jag äter veganmat stor del av tiden.

Att ta in den politiska kampen i privatlivet innebär att det ibland kommer påverka ens självbild. Det blir "duktig flicka" över det hela. Om man en dag är jättetrött och sjuk och äter en äggmacka fast man ätit veganskt tidigare, är man en dålig person då? Om man väljer att raka sig, är man en dålig feminist? Om man själv ingår i heterorelationer, stöttar man inte HBTQ-kampen? Om man behöver patriarkal bekräftelse, är man svag? Om man blir avundsjuk, är då ens prat om att "alla ska vara fria" bara en fasad? Är det du sagt ogiltig om du inte klarar av att hålla det precis hela tiden? Är du en dålig läkare om du själv blir sjuk?

Ens mål och ens ideal är att vara politiskt insatt. Valen man gör har en politisk grund, en politisk agenda. Man kan ursäkta den här strävan efter att vara perfekt och göra alla rätt med hänvisning till den politiska kampen. Man tar på sig ansvaret för en samhällelig struktur och tycker kanske att det inte spelar någon roll om ens välmående stryker med på kuppen. 

Men det är just det, det är viktigt att försöka separera det politiska jaget och det privata jaget. Om man "misslyckas" med några politiska ställningstaganden i privatlivet så ska man inte skämmas. Bara för att du strävar efter något betyder det inte att du kan göra allt på en gång. Att skämmas för sig själv och ens mänsklighet gynnar inte kampen, och det gynnar definitivt inte dig. 

När jag skriver om odefinierade förhållanden och skriver kritiskt om romantiken handlar det om att lyfta det perspektivet. Detta eftersom jag tycker att det inte syns tillräckligt mycket i media. Jag vill ge en annan bild av kärleken. Men att jag kritiserar någonting eller definierar något betyder inte att jag inte också blir påverkad av det. Ibland vill jag också bara vara någons enda och viktigaste, ibland är jag i jättestort behov av bekräftelse från en person, ibland är jag avundsjuk. Jag försöker helt enkelt att inte skämmas för det.

Jag ville skriva det här för att jag skrivit så mycket om min sorts idealrelation med odefinierade relationer, och vill klarlägga att jag inte vill se ner på någon som väljer andra relation, eller att jag lever efter de ideal jag har. Jag vill inte bidra med ännu en sten i duktig flicka-muren.