min bräda och jag

Jag började åka longboard 2008. Ibland har jag framhävt att jag gjort det för att verka creddig (fick mycket uppskattning av SNUBBAR när jag sa att jag åkte). Men nu på sista tiden är longboarden det enda som får mig att känna mig riktigt fri. Att stå där och sparka har känns så konstruktivt och konkret, istället för allt annat. Det bästa jag vet är sommarkvällar och tomma gator där jag kan ta ut svängarna ordentligt. När vägen hem från bussen blir hälften så lång för jag sparkar mig fram istället för att gå.

Jag har hört att så länge man fysiskt tar sig framåt, t.ex. promenerar, cyklar, springer, så kan hjärnan börja tänka i andra banor, tänka framåt. Jag tror på det. Så är det i alla fall när jag står där på brädan med hjälm, handledsskydd och musik på högsta volym. Jag känner att allt som betyder något är att vägen är torr och grusfri. Marken rusar fram under mig och mitt högerben står stadigt på brädan. Inget annat spelar roll just då, allt löser sig. Att jag efteråt får lite kramp i min vänstra ljumske och vad känns bara skönt. Det är som en påminnelse om att det finns saker jag kan göra som jag mår bra av. Saker som jag alltid kommer kunna ta till.

Jag önskar bara att jag bodde på ett ställe där det var torrare och varmare, så jag kunde göra det lite oftare.