om att äta russinen i flat-kakan

Det här med hur man ska definiera sin egen sexualitet. Min upplevelse är att jag blir attraherad av människor, inte av kön. Jag har hittills bara haft heterosexuella förbindelser, men är såklart inte attraherad av varje snubbe jag möter. Jag är öppen för att jag kan tända på någon som inte är en snubbe med snopp. Så om jag ska definiera sexualiteten utifrån vad jag faktiskt tänder på så skulle jag kunna kalla mig för pansexuell. Jag skulle kunna säga att jag tänder på personer, inte på kön.

Men det finns ett problem i att jag skulle kalla mig för pansexuell, eller bisexuell. I och med att jag lever heterosexuellt så tar jag del av de privilegier som kommer med att vara i en heterosexuell relation. Jag kysser en snubbe "hej" och "hejdå" offentligt utan att oroa mig över att bli påhoppad för det. Jag finner mig i och trivs i den roll som jag tillskrivs som heterosexuell kvinna.

Jag pratade med min vän häromkvällen. Hon berättade att hon ofta får höra personer säga "jag kanske är lesbisk!", när hon pratar om sin sexualitet. Jag tror att anledningen till att man säger något sånt är för att man vill visa att man är öppen för att ens sexualitet är föränderlig och socialt konstruerad. Att man vill avdramatisera homosexualitet och visa sitt stöd för HBTQ-kampen. Men det kanske finns en självisk agenda också? Kanske vill man utge sig för att vara mindre heterosexuell än man är?

 
Som heterosexuell har jag ibland haft dåligt samvete för att jag tar för stor del av privilegierna. Att jag inte frångår normen tillräckligt mycket, att jag överetablerar heterosexualiteten. Om man känner så tror jag det är lätt att tänka att "det minsta jag kan göra är att låtsas att jag är H, B, T eller Q-person". Man försöker helt enkelt att dölja sin egen sexualitet till förmån för HBTQ-personers fördel.

Och det finns, som ni förstår, problem med att säga "jag kanske är lesbisk". När man säger det i ett kompisgäng säger man det kanske för att skapa en bild av sig själv som till exempel frigjord. Men man behöver inte komma ut inför sin familj, inte oroa sig på stan, inte bli diskriminerad hos läkaren eller av arbetskamrater. Man tar på sig en roll som "den annorlunda" och normbrytande när det passar en, och tar del av det bekväma heterolivet när det passar en.

Jag tycker att det är bra att folk är öppna inför att deras sexualitet kan förändras. Jag menar inte att folk som inte haft homosexuella relationer inte ska kalla sig homosexuella. Man har sin sexualitet och det behöver inte ta sig ett fysiskt uttryck för att bevisas.

Jag tror att det bästa är att definiera sin sexualitet utifrån de privilegier man tar del av. Jag väljer att definiera den utifrån min sexuella preferens just nu, inte vad som jag kan tänkas tända på längre fram. Jag tycker att man, som heterosexuell person, ska säga att man är heterosexuell. Man ska inte säga att man har en annan sexualitet för att skapa en bild av sig själv som mindre stereotyp. För när man gör det stöttar man inte HBTQ-personers kamp, utan snarare skuggar över den. Man äter russinen i flat-kakan, men behöver inte leva med förtrycket.