vem är den osköna i heteroförhållanden?

En dag när jag satt och pluggade råkade jag tjuvlyssna på två tjejer som satt i samma rum och pratade. De pratade om sin heteroförhållanden. Det var verkligen svårt att koncentrera mig på argumentationsanalysen jag skulle göra, både för att de pratade i biblioteket men också för att det de sa fick mig att tänka så mycket. Jag skrev ner några av meningarna:

"Han vill inte handla själv, han säger alltid 'kan vi inte göra det tillsammans?'. Han har liksom inte fattat att jag handlade när han jobbade jättemycket. Jag gjorde det ju inte för att jag så gärna ville handla själv, utan för att han skulle slippa göra det när han kom hem och hade jobbat en hel dag. Han har liksom inte fattat att jag gjorde det för hans skull".

"Han kan inte träffa våra gemensamma vänner om inte jag är med, men jag kan träffa dem om inte han är med. Han vill liksom inte".

"Han lägger fram ett förslag, och vill att jag ska lösa det. Typ, 'vi behöver ett nytt modem. Kan inte du köpa det i morgon?'"

"Han hatar att åka till IKEA. Men en gång skulle vi vara där i tre timmar, och det gick okej eftersom han visste att jag hade stenkoll på vad vi skulle ha och var vi skulle hämta det".

 "Vi var fortfarande nykära, så han kunde inte säga nej till mig än. Den tiden är förbi".

De här kvinnorna verkade ta väldigt mycket ansvar för sina pojkvänner. Både känslomässigt och praktiskt ansvar. Allting på IKEA planerat och klart så att de inte ska bli uttråkade, handla åt dem, träffa gemensamma vänner som de inte kan träffa själv. Men som jag uppfattade så gjorde pojkvännerna inget tillbaka för sina flickvänner. De gick inte och handlade åt dem om de hade mycket att göra, de förlitade sig att flickvännerna skulle fixa allt.

Jag tänker att den här ojämlikheten beror bland annat på en cis- och heteronormativ uppfostran. Det innebär att de barn som föräldrarna uppfostrar som män får en helt annan uppfostran än de barn som föräldrarna uppfostrar som kvinnor. De som uppfostras som kvinnor får lära sig att ta mer ansvar i livet, till exempel genom att leka med dockor (alltså öva sig på att ha barn). Det här sätter såklart spår senare i livet, och är något som påverkar personer i (hetero-)relationer.

Att ta ansvar är ju något som  är viktigt, det tror jag alla tycker. Men jag upplever att kvinnor som tar mycket ansvar ofta utmålas på ett väldigt dåligt sätt. Som om de alltid har näsan i blöt, oftare säger nej, är sura, tråkiga och allvarliga. Den som inte tar ansvar utmålas ofta som avslappnade, tillåtande, glada och roliga.

Problemet med heterorelationer är ju, att eftersom kvinnor blir uppfostrade att ta ansvar och män inte blir det, fortsätter de här rollerna in i tvåsamhetsrelationerna och senare föräldraskapet. Den som måste ta ansvar blir också den som kanske måste säga nej till "roliga" planer. En av föräldrarna måste ju ha fötterna på jorden liksom. Ett ganska tydligt exempel på hur pushiga morsor utmålas är Tom och Lynette i Desperate Housewives:

Honey, please. Have a little faith.

 I did. For seven years. Now I'm gonna be a realist and I need you to be one too.

 

I Desperate Housewives utmålas Lynette som den tråkiga föräldern i hennes och Toms äktenskap. Hon är den seriösa, han är drömmaren. Han har massa konstiga idéer och planer som hon försöker förstå, och samtidigt se till att familjen klarar sig. Om hon inte fanns där och tog ner Tom på jorden skulle deras familj antagligen gå i konkurs. Som tittare sympatiserar man mer med Tom eftersom han säger positiva saker som "have a little faith", vilket ju låter väldigt positivt och något som man vill ha. Han får möjlighet att ta mindre ansvar på grund av att Lynette tar mer. Effekten på att Lynette motsätter sig hans idéer blir att hon utmålas som cynisk snarare än realistisk.

Att den som tar ansvar utmålas som den tråkiga eller jobbiga visar sig genom min reaktion. När jag hörde dem i matsalen blev jag irriterad på sättet de pratade om sina pojkvänner på. Jag tyckte att de pratade om dem som om de vore barn, och jag tyckte att de lät som kontrollfreaks.

Och det här är tråkigt med patriarkatet. Kvinnor har lärt sig att ta ansvar och styra upp saker, men när vi gör det så utmålas och uppfattas vi som tråkiga, humorlösa och cyniska. Dubbelbestraffning kallas det. Och även en person som jag, som har funderat mycket över heterorelationer och vilka roller man får i dem, går i fällan. Instinktivt beskyller jag hellre tjejerna än deras pojkvänner.

Det är inte pojkvännernas fel, det är så de blivit uppfostrade. Men att flickvänner får rollen som "den tråkiga" för att de försöker städa upp efter mäns otillräckliga ansvarstagande är inte rättvist. Den ojämna ansvarsfördelningen de har för sitt gemensamma liv är på grund av de rollerna som heteropar hamnar i, och är ingen individs fel. Men kanske en individs uppgift att förändra.