om akne, depression och ärr

På tal om att visa upp icke normsnygga kroppsdelar på ett sexualiserande sätt:

Aknen går i släkten. Min började på ryggen när jag var ungefär 13. I ett par år åt jag en medicin som inte alls funkade (till exempel gick kapslarna sönder i halsen ibland så att medicinen kom upp igen ur min mun som stora dammpustar). Jag provade också andra mediciner och krämer men inget bet på det helt och hållet. Hade väldigt ont i min hud under den här tiden och jag blödde mycket. 

När jag började gymnasiet fick jag Roaccutan utskrivet av en hudläkare. Det är en medicin som varit ganska omdiskuterad på sista tiden. Medicinen ska ges till folk som har grav akne, men vissa läkare verkar skriva ut den till personer som inte har så mycket. Roaccutan fungerar uttorkande och du skrumpnar liksom ihop inifrån, så det säger sig självt att den funkar bättre på personer som har en överproduktion av talg.

När jag åt den behövde jag inte tvätta håret för det var snustorrt hela tiden. Jag fick torrhetseksem på armarna, torra fläckar i ansiktet, torra ögon. Näsan var värst, jag blödde näsblod ca varje dag. Utöver dessa biverkningar, som man förväntar sig av en medicin som torkar ut, är även en av sideffekterna depression. Det året jag åt medicinen, första året i gymnasiet, var det värsta i mitt liv. Jag vet inte om jag var nedstämd på grund av Roaccutan eller om jag var allmänt osäker och otrygg i min nya miljö. Jag har en stark känsla av att allt som hände i min kropp och mitt huvud den vintern inte bara berodde på mina egna hormoner. Jag har aldrig känt mig så hopplös, förvirrad och misslyckad som jag gjorde då. Jag hatade också att jag gjorde det mot min egenkropp, att jag stoppade i den 6 superstarka piller varje dag. Det kändes som om jag åt klor. Jag kom ihåg att jag skrev i min dagbok "finnarna på ryggen blir till stora sår där min själ kan rinna ut".

Aknen blev till ärren på min rygg. Akneärr kommer aldrig att vara snygga. Det kommer aldrig finnas en kul historia att berätta om hur vi fick dem. Det enda vi får lära oss om dem av media är hur vi ska sminka över dem eller bleka dem. Jag har aldrig skämts över mina eller tyckt de varit äckliga. De påminner mig om en förtvivlad och förvirrad, dramatisk 16-åring som brände omelett och spelade Someone like you med gråten i halsen på pianot när ingen var hemma. Jag är glad att hon mår bättre nu.