min farmor

Den 23 januari ringde min pappa mig och sa "jag vill vara ärlig med dig, jag tror inte hon lever veckan ut". Han berättade att farmor inte längre kunde dricka själv, inte sätta sig upp eller någonting. Hon har varit gammal så himla länge. Hon har blivit successivt sämre de senaste åren, det är många gånger vi tänkt "nästa jul/sommar/födelsedag lever hon inte" men hon har alltid på något sätt hängt kvar vid livet ändå. Hon var som av gummi, seg och utdragen.

"Jag är så himla kluven till hur jag ska känna inför att det här antagligen är den sista veckan i hennes liv. Jag kan inte föreställa mig. Kommer jag känna lättnad? Allt jag vet är att jag vill att hon ska få somna in nu, snabbt och lugnt. Jag vill att det ska vara över, för det tror jag hon vill." skrev jag den kvällen.

Hon dog inte den veckan. Och inte veckan efter det heller. Hon tog så lång tid på sig att dö att jag en och en halv månad efter det där samtalet hann åka upp till Stockholm och träffa henne. Hon låg i den uppblåsbara madrassen som skiftar tryck så att den som ligger där inte får liggsår, med stora sår runt munnen och en ljus och pipig röst. Hon var så slut. Men hon var glad att jag var där, att vi var där. "Det är väl klart att jag kommer och hälsar på" sa jag. "Nej, det är inte väl inte klart" sa hon då.

Långt efter den där veckan när hon skulle ha dött, den 19 mars på buss 25 mot Länsmansgården. Jag hade kramat en vän hejdå och plockade upp mobilen och såg pappas nummer på skärmen. Då visste jag vad han skulle säga. "Nu har farmor somnat in". Jag visste det redan, men kroppen blev chockad, och jag blev chockad över kroppen. Längst bak i den fullsatta bussen börjar jag hulka och gråta. Jag skakar. Jag ställer frågor, om det var stillsamt, om hon var rädd, om hon hade ont. Senare pratar jag med min mamma. Hon och min pappa och min ena bror är hemma hos farmor. Hennes kropp ligger kvar i sängen. "Jag känner på hennes hand nu, och den är kall" säger mamma. "Hennes ögon är stängda och hennes mun är öppen". Jag känner hur magsäcken vrider ihop sig igen och halsen knyter sig igen. "Har hon nallen med sig?" frågar jag mellan tårarna.

Det är liksom det enda som spelar roll nu. Jag tror inte på själar, jag tror inte på Gud. Det enda jag vill är att min farmor ska få ha med sin trygghet. Och så blev det. Hon begravdes i torsdags med sin nalle.