jag kallade mig aldrig flickvän, men andra presenterade mig som det

De senaste två åren var jag i en slags tvåsam relation. Till att börja med ville jag inte säga något om den till min familj, eftersom jag 

a) inte tyckte att de hade något att göra med det, 

b) inte ville få bekräftelse för det. 

För så är det ju, tvåsamhetsrelationer bekräftas i väldigt hög grad. De erkänns av samhället och personer i ens närhet, genom uppmärksamhet. Jag har själv sagt "grattis" när en vän blivit tillsammans med någon. Vi firar bröllop och ger presenter till folk som gifter sig. Vi bjuder båda personerna till festerna, även om vi bara känner en av dem, eftersom de hör ihop. Vi säger "vad tråkigt" när relationen tar slut, oavsett om uppbrottet var för det bästa. Varför gör vi såhär? För att vi tycker att de här tvåsamhetsrelationerna är ett bevis på vuxenhet och på framgång, man får plats vid vuxenbordet. Och det ska bekräftas. 
 

Vi bekräftar de tvåsamma relationerna mycket mer än vänskapsrelationer. Jag menar, jag har haft många väldigt nära vänner, en som jag till och med gifte mig med (på låtsas men ändå på riktigt), men min familj bekräftar aldrig de relationerna till samma grad. Det är underligt, för ofta är det ju så att vänskapsrelationer varar längre än kärleks-/tvåsamma relationer. Vänskapsrelationer är i regel mer harmoniska och borde därför bekräftas mer av omgivningen tycker jag.

 Jag och min fru

För det är problematiskt att i större grad bekräfta en tvåsamhetsrelation. Det blir en ojämn fördelning av positiv respons för den som ingår i den. Om en av ens relationer får mer positiv respons än de andra, kommer också den kännas mycket viktigare. Man kan komma att vilja visa upp sidor av den relationen som ger bekräftelse, även om man kanske inte mår bra av den egentligen. Även om man mår dåligt av den, så vill man kanske ändå ge en bild av att det är ett lyckat förhållande. Bekräftelsen kan helt enkelt göra det svårt att se relationen för vad den är. Det kan ju vara svårt att märka att man ens relation inte känns bra om ens omgivning hela tiden signalerar att det är rätt.

Because I said so (varning: spoiler kommer längre ner) tar upp den här tematiken, om än något förenklad. Milly, yngsta dottern av tre, är singel. Hennes storasystrar är gifta sen länge. Mamman bestämmer sig för att hitta Millys Mr Right åt henne. Hon intervjuar massa män och väljer ut den hon tycker passar hennes dotter. Denna någon är Jason.

Välartade Jason och Milly

 

Han är arkitekt, vältalig, artig och rik. Mamman vill att han och Milly ska börja dejta, vilket de också gör. Men med i spelet finns också Johnny, som i den här filmen målas upp som "det dåliga valet" (är det inte roligt att kärlekskomedier från U.S.A. är så subtila? Jag menar, det är inget skillnad på de här killarna rent snubbmässigt, och Johnny verkar ju också relativt ekonomiskt oberoende. Tanken är att vi ska tycka att han är oansvarig för att han har tatueringar, kolla på hans handrygg på bilden här nere liksom, och är musiker = dåliga nyheter. Haha).

 Farliga Johnny och Milly

I alla fall. Milly dejtar både Jason och Johnny. Johnny är en skönare person och hon trivs mycket bättre med honom, men mamman försöker subtilt och även direkt tala om för henne att hon ska välja Jason. Hur gör hon det? Genom bekräftelse. Hon bjuder med Jason på diverse födelsedagsfester och pratar bara om hans positiva sidor (att han är rik och verkar ha sitt liv uppstyrt). Samtidigt som hon bannar Milly när hon spenderar tid med Johnny. Milly får oproportionerligt mycket bekräftelse för den relationen som hennes mamma tycker att hon ska ha, vilket gör att hon har svårt att se klart i situationen.

För när Milly till slut får reda på att det är mamman som tagit kontakt med Jason från början, och att det är därför hon lobbat för honom säger hon:"I should have known that I don't feel like myself around you, and I would have decided that a long time ago if it weren't for my mother".

Filmen sätter ändå fingret på tanken att vi bekräftar de relationer vi tycker är bra. Alltså helst tvåsamma, monogama heterorelationer. Och om vi bekräftar en relation orimligt mycket, kommer det göra att personerna i relationen får det svårt att se den för vad den är, och svårt att avgöra om de verkligen trivs. I den här lättsamma kärlekskomedin innebär det att Milly är tillsammans med tråkiga Jason lite för länge. I verkligheten kan det få  större konsekvenser, till exempel om någon är i en destruktiv relation, med psykiskt och/eller fysiskt våld.

Själv så kallade jag mig aldrig "flickvän", men andra kunde presentera mig så. Inte den jag hade den tvåsamma relationen med, utan folk i vår omgivning. Och de menade inget illa med det, det handlade om att visa att de respekterade oss. Att de ville sitta med oss vid vuxenbordet. Men varför ska jag behöva vara någons flickvän för att kunna sitta där?